Amen Omen
What started as a whisper,
Slowly turned in to a scream.
Searching for an answer
Where the question is unseen
Det var en glad dag. Jag var på oerhört bra humör, helt utan anledning, jag borde ha anat att någonting var fel redan där. Jag var ju annars aldrig lycklig. Jag körde till sjukhuset i mina föräldras bil, alldeles för fort, med min svågers CD-skiva i bilen och den där Ben Harper-låten som jag precis hade upptäckt och förälskat mig i, på högsta volym. Jag sjöng med i texten och låten fyllde min själ av denna totala lycka. Rösten skar genom min själ och fyllde mig av kärlek, lycka och tacksamhet.
Cancer.
Vägen tillbaka var raka motsatsen till vägen dit. Foten ville knappt trycka ned gaspedalen och denna totala lycka var utbytt mot en total tomhet. Plötsligt kunde jag höra sorgen och smärtan i rösten som sjöng till mig. Jag kunde känna smärtan skära genom mitt hjärta och fylla mig av total olycka, tomhet och hopplöshet. I die a little, in every breath that I take
18 år och cancer.
I listen to a whisper,
Slowly drift away
Amen Omen.
Något gott och något ont.
Lycka och olycka.
En bilfärd dit och en bilfärd tillbaka.
Samma väg, men ack så annorlunda.
Som en påminnelse om alla dessa känslor.
Denna del av mitt liv. Denna del av mig.
5 år har gått och Amen Omen följer mig fortfarande i varje steg jag tar.
Amen omen, can i find the strength within
Tabula Rasa - en ny start
Den 18 mars fyller jag år. Ännu ett levnadsår har passerat och ännu en födelsedag att reflektera över. Mina födelsedagar är som andras nyårsaftonar. Det är min personliga nyårsafton, den som verkligen betyder något. Det är då jag ställer mig frågorna: Vad har jag åstadkommit? Var är jag på väg? Vad kan jag förändra?
Tabula Rasa.
I) Tron om att vi alla är födda som blanka papper och att vi bildas efter det vi går igenom i livet
II) Att det aldrig är för sent att börja på nytt
Mitt livsmotto som personligen stämmer så otroligt bra in på mitt liv, vad jag har gått igenom och vem jag är.
Jag har haft bloggar förr. Jag har nått denna punkt som jag är vid nu, i behov av att uttrycka mig, att förklara för alla och inga alls vad jag känner. Det slutar alltid med att jag slänger iväg bloggen så fort den blir för personlig. Ironiskt nog, då jag vill att den ska vara just detta. Jag har nu lösningen. Genom att inte utge vem jag är, mitt namn är irrelevant, så blir det en perfekt balans.
