Amen Omen
What started as a whisper,
Slowly turned in to a scream.
Searching for an answer
Where the question is unseen
Det var en glad dag. Jag var på oerhört bra humör, helt utan anledning, jag borde ha anat att någonting var fel redan där. Jag var ju annars aldrig lycklig. Jag körde till sjukhuset i mina föräldras bil, alldeles för fort, med min svågers CD-skiva i bilen och den där Ben Harper-låten som jag precis hade upptäckt och förälskat mig i, på högsta volym. Jag sjöng med i texten och låten fyllde min själ av denna totala lycka. Rösten skar genom min själ och fyllde mig av kärlek, lycka och tacksamhet.
Cancer.
Vägen tillbaka var raka motsatsen till vägen dit. Foten ville knappt trycka ned gaspedalen och denna totala lycka var utbytt mot en total tomhet. Plötsligt kunde jag höra sorgen och smärtan i rösten som sjöng till mig. Jag kunde känna smärtan skära genom mitt hjärta och fylla mig av total olycka, tomhet och hopplöshet. I die a little, in every breath that I take
18 år och cancer.
I listen to a whisper,
Slowly drift away
Amen Omen.
Något gott och något ont.
Lycka och olycka.
En bilfärd dit och en bilfärd tillbaka.
Samma väg, men ack så annorlunda.
Som en påminnelse om alla dessa känslor.
Denna del av mitt liv. Denna del av mig.
5 år har gått och Amen Omen följer mig fortfarande i varje steg jag tar.
Amen omen, can i find the strength within
